Det följande är delvis skrivet i en jordkoja, många gånger vid det skumma skenet från en sotig lykta, hängande från det nedrökta taket.
Dessa anteckningar har jag brukat läsa upp för Mats, kamraten, därefter de blivit skrivna, och han har gett mig sitt goda vitsord på, att sämre kunde de ha skrivits. Men Mats är bara skogsman och så är jag. Vad vi skriva och tala får bedömas med hänsyn härtill.
När jag ibland läst upp några rader har Mats somnat på sin granrisbädd. Jag vet ej om att så skett förrän han börjar snarka, men då förråder han sig genast, ty han för ett förfärligt oväsen under sömnen. Om jag går ut för att titta på stjärnorna eller plocka in mera ved i kojan vaknar han och frågar varför jag slutat läsa.
"Det blir nog en bra bok, det där", säger han förtröstansfullt, och så frågar han hur jag ska bära mig åt för att få den tryckt. Det är en kvistig fråga - jag vet inte själv sättet, men när han föreslår att vi ska skaffa oss ett eget litet tryckeri, då förstår jag att han är på fel spår.
I alla fall är han en fin man och en bra kamrat, svart i ansiktet som en neger och försäkrande mig att jag är likadan. Och om jag jämrar mig över sotet har han bara invändningar mot mitt skönhetssinne.
"Sot är inte lort!" säger han, och så makar han in en väldig sats Ljunglövens etta, spottar på de heta stenarna vid elden så att det fräser, och vänder sig om på granriset för att snarka inom fem minuter.
Finnskogen i april månad 1913
Författaren
| No comments yet. Be the first. |
